Några platser kvar vid prov 8-9 juli

Skicka efteranmälan direkt till provledaren för respektive provdag.

Mer information om proven:  SkellefteåHälleforsJärna

Uppdatering: Hällefors söndag är fullt. Anmäl till reservplats! Plats finns kvar båda dagarna på övriga orter.

Om Sweik – historik

Weimaranerklubben under 20 år

Text: Lars Kilborn

Då vår familj blev med weimaraner hösten 1977 fanns det ingen rasklubb, men redan året efter kom det ett upprop om bildandet av en klubb eller ett sällskap för weimaraner.

Den grupp som låg bakom detta upprop bestod bl a av Mona af Burén som sedermera blev vår första ordförande, Ola T Walter känd utställare med både kort- och långhår, Ann-Charlott Fokine uppfödare och Göran Mattson vår främste kontaktperson med tyskarna. Gruppen gick ut med ett upprop, men sedan hände det inte så mycket mer. Någon gång vintern 78/79 försåg Ann-Charlott Fokine min hustru Agneta Kilborn med ”klubbens pärm” och en förhoppning att något mer skulle hända och Agneta nappade. I pärmen fanns det lite adresslistor, stadgeutkast och annat användbart som gruppen samlat på sig under två års tid, så det var bara att dra i gång. Ja – bara och bara, men någonn måste ju!!!

Nr 1/79 hette ännu inte Weimaraner-Nytt, den hette ”?”, med underrubriken ”Weimaraner-Nytt eller Super Dog?? Vad tycker Du tidningen skall heta?” Sitt namn fick den först i nr 1/80. Nr 1/79 innehöll ett kort stycke weimaranerhistoria, ett ”brev från Zitha” (Agnetas och min första weimaraner), en kort viltspårsinstruktion och lite resultat. Allt på en dubbelvikt A4. Denna första tidning har verkligen utvecklats under dessa 20 år och den WN du håller i handen just nu (denna artikel är hämtad ur Weimaraner-Nytt nr 2/99) kan väl mäta sig med de flesta andra rastidningar.

Den 3. november 1979 hölls klubbens första årsmöte, på Älvsjömässan, under Stora Stockholmsutställningen. Vi var ett litet gäng som hade samlats och eftersom en av deltagarna, Raja Tammelin, var från Finland och inte kunde svenska hölls mötet delvis på engelska. Raja är numera domare och har bl a dömt weimaraner på Ånnaboda. Mötet var trivsamt och konstruktivt. Själv hade jag förmånen att få vara mötets ordförande. Vi fastställde klubbens första stadgar och diskuterade verksamhet och målsättningar. Och så valde vi den första styrelsen: ordf: Mona af Burén, sekr: Agneta Kilborn, kassör: Ulla-Greta Rexner och övriga ledamöter var: Göran Mattson och Sven Skårman.

1977 hade SWeiK 26 medlemmar och det fanns ca 70 weimaraner i landet, var av 60 fanns i klubbens register.

Att driva verksamhet i en liten ras utspridd i ett stort land är inte lätt och var det inte då heller. Vi som då höll på med rasen hade tillsammans en skiftande kynologisk bakgrund, men det vi saknade var erfarenheter av hur man dresserade fågelhundar. Detta satte naturligtvis vissa sår i verksamheten inledningsvis men efter hand som åren gick fick klubben mer och mer erfarenhet och nu tjugo år senare kan vi se tillbaka på en bra utveckling. Utöver våra i vissa stycken lite trevande försök med jaktträning, hade vi utställningsträffar, viltspårträning och njöt av en handfull weimaraners framgångar som drag- och lydnadshundar. En utställningsträff gick till så att vi valde ut en utställning, sedan försökte vi samla så många weimaraner som möjligt till denna, kunde det bli nytt rekord? Och väl på utställningen träffades vi och försökte synas så mycket som möjligt. Efter hand som åren gått har tyngdpunkten på verksamheten förskjutits mot jaktträning och jakt- och viltspårprov, men klubben har även haft föredrag och uppfödarmöten.

Några officiella utställningar har klubben inte haft hittills, så årets blir den första. Däremot har vi haft en inofficiell utställning 1985 i Örebro, som dömdes av Manfred Reuper, en av våra hedersmedlemmar. De stora weimaranerutställningarna har inledningsvis varit ”Stora Stockholm” och därefter Ånnaboda.

Om jag tidigare beskrivit klubbens inledningsvis begränsade erfarenheter av fågelhundsdressyr och för den delen även avseende hur svensk hundorganisation fungerade, var det precis tvärt om när det gällde avelsplanering. Vi hade den fantastiska turen att ha Dr Sven Skårman i styrelsen. Sven hade haft en biträdande professur på Lantbruksuniversitetet och får väl betraktas som ”Svensk husdjursavels fader”. Kombinationen Sven Skårmans professionella erfarenheter och Göran Mattson med sina kontakter med Dr Werner Petri, Heinz och Manfred Reuper och de andra tyskarna samt en flitig korrespondens i styrelsen, var en lyckad kombination. Och de få uppfödare som fanns samarbetade, även om de inte alltid delade varandras åsikter i alla frågor.

Man enades om en avelsstrategi som gick ut på att inledningsvis välja avelsdjur på ett sådant sätt att man inte skulle låsa sig efter en eller ett par generationer. Avelsdjuren skulle givetvis vara friska, mentalt sunda och samma kombination fick inte upprepas. Detta lyckades och rasen växte utan att hundar blev så mycket släkt med varandra så att vidare avel omöjliggjordes. Ett avgörande problem under 70- och 80-talen var de stränga karantänsreglerna som i praktiken omöjliggjorde parning av svenska hundar utanför de nordiska länderna och begränsade den utomnordiska importen utan karantän till England. I denna situation var import av sperma en lösning.

Som ett första resultat av denna avelsstrategi föddes bl a och vilka blev pionjärer på jaktprov. SUCH Mymlan, mera känd som ”Tammy”, blev också vår första champion. I nästa generation kom kända hundar som SUCH Mälarens Boy, också han champion och Mälarens Purdey. Även NUCH SUCH INTUCH NORDV94 Fältherrens Venus, LP I SVCH Woksebs Lion, vår första viltspårchampion och LP I SUCH SJCH DKCH INTUCH Disodil´s Metall Jacket, vår första jaktchampion, är senare generationer, resultat av denna plan.

Nu har antalet weimaraner i Sverige passerat 200 hundar och gränserna i princip är öppna kan vi ställa betydligt högre krav på avelsdjuren än vi kunde 1979.

Då rasen kom till Sverige tilldelades den Svenska Vorstehklubben, som pliktskyldigast tog hand om de raser SKK tilldelade SVK. När det gäller weimaraner var det i alla fall inledningsvis utan all för stor entusiasm. Alla SVKs raser skulle bedömas som tyskt kort- eller strävhår, utom möjligen exteriört. Med tiden började SVK uppskatta weimaranerna mer och mer, men man ville inte acceptera några rasklubbar för ”sina raser”. SVKs styrelse bedrev under några år ett arbete med att försöka organisera ”rassektioner” med de blev aldrig accepterade av Vorstehfullmäktige.

I kölvattnet av detta beslöt SKKs centralstyrelse efter framställan bl a från Svensk Bretonklubb att starta en Specialklubb för övriga Fågelhundar. Då Weimaranerklubben bedömde möjligheterna att utveckla rasen efter sina förutsättningar större i den nya klubben än i SVK anmälde SWeiK sitt intresse för att delta i bildandet av den nya klubben ”under förutsättning att SVK inte accepterade rasklubbar inom SVK”. Jag hade även här förmånen att vara med från början. Först kallades jag till ett antal möten med SVKs huvudstyrelse och därefter har jag arbetat i Specialklubben för övriga Kontinentala Fågelhundars först interimsstyrelse och sedan styrelse. Ett arbete som varit mycket intressant.

Hela arbetet i Specialklubbens styrelse har genomsyrats av en strävan att våra raser skall bedömas utifrån sina förutsättningar på jaktprov. Rasens användning och prov i sitt hemland i svensk jaktkultur har varit ett slags ledstjärna. SWeiK kan nu tillsammans med de övriga klubbarna i Specialklubben för övriga Kontinentala Fågelhundar genomföra jaktprov anpassade till rasernas egna förutsättningar och på egna villkor. Och det har varit en fröjd att följa utvecklingen av weimaranerns deltagande både kvalitativt och kvantitativt på jakt- och viltspårprov under de senaste åren.

Svenska Weimaranerklubbens och dess medlemmars ansvar för att förvalta ”vår andel” av rasen är ett ansvar och en uppgift som aldrig tar slut. Processen går ständigt vidare och vi får aldrig slå oss till ro och tro att vi nått målet, dock skall vi naturligt vis och särskilt såhär vid ett jubileum unna oss en stunds betraktelse av klubbens hittills uppnådda mål och utveckling.

Avslutningsvis vill jag önska kommande styrelser och oss själva lycka till med de kommande tjugo åren.