Några platser kvar vid prov 8-9 juli

Skicka efteranmälan direkt till provledaren för respektive provdag.

Mer information om proven:  SkellefteåHälleforsJärna

Uppdatering: Hällefors söndag är fullt. Anmäl till reservplats! Plats finns kvar båda dagarna på övriga orter.

Om weimaranern

Foto: J&C Paulsson
Den silvergrå weimaranern är en elegant och vacker hund, som används till jakt på fältfågel med mera. Från början var weimaranern en exklusiv ras, förbehållen överklassen i Tyskland. I Sverige är den fortfarande inte särskilt vanlig, men intresset för ”spökhunden” ökar.

Allmänt om rasen

Weimaranern är en jakthund från Tyskland. Den tillhör de stående fågelhundarna som söker upp viltet, visar jägaren var det finns genom det karakäristiska ståndet och därefter på kommando stöter fågeln. Liksom övriga kontintentala stående hundar är den allround, och ska klara både spårarbete med apport av hårvilt, som vattenapportering.

Weimaranern finns i två hårlag – kort och långhårig, varav den korthåriga är betydligt vanligare. Dessa två hårlagsvarianter räknas som två raser, men stamböckerna är öppna, vilket innebär att avel däremellan är möjlig. Den silvergrå hårremmen och de bärnstensfärgade ögonen är rasens utmärkande drag. Ibland kallas rasen för ”spökhunden”. Valparna däremot föds randiga och blåögda! Weimaranern är en storvuxen ras, aningen större än den vanligare vorstehn.

Sjukdomar som förekommer inom rasen är höftledsdysplasi, vilket kan förekomma hos alla större raser. Magomvridning är ett känt problem inom alla fågelhundraser och kan vara dödligt. Vänta därför alltid en timme innan du ger hunden mat efter att den jobbat hårt, till exempel under jakt.
Inom rasen förekommer även problem med entropion (inåtrullning av ögonlockskanten), ektropion (hängande undre ögonlock), epilepsi samt osteochondros (samlat begrepp för ledsjukdomar som uppträder under hundens tillväxtperiod). Dessa sjukdomar är mindre vanligare, men förekommer dock.

Weimaranern ingår i SKK:s hälsoprogram för HD, vilket innebär att känd HD-status krävs av föräldradjuren för att avkomman ska få registreras.

Kort historik

Weimaranern tillhör gruppen stående fågelhundar och rasen kommer ursprungligen från Thüringen i Tyskland. Det är en gammal ras – den första rasstandarden kom visserligen inte förrän i slutet av 1800-talet, men redan på målningar från 1600- och 1700-talen finns hundar avbildade som mycket liknar dagens Weimaraner.

Från början var det en exklusiv hundras som endast adeln fick hålla, men så småningom spreds den över världen. Antalet hundar har dock aldrig varit speciellt högt, utom i USA och Storbritannien, där man har höga registreringssiffror.

Weimaranern har i Sverige behållit sin exklusiva prägel och antalet registrerade hundar är för närvarande ca 275 20060902___Vit_och_svartfageljakt_med_Hakan___437.jpghundar (jan 1998). Rasen har funnits i vårt land sedan tidigt sjuttiotal och 6-8 kullar föds per år.

Utseende och temperament

Weimaranern är en reslig, torr och muskulös hund. Hanhunden får ha en mankhöjd på 59-70 cm och tiken 57-65 cm. Färgen är grå i olika nyanser och ögonen gula. Rasen förekommer i hårlagen, kort- och långhår.

Hunden har ett livligt temperament och är mycket alert och vaksam. Den är utpräglat envis, men lär lätt och snabbt. Den har ett stort rörelsebehov och kräver en del motion – i annat fall kan man vara säker på att den utnyttjar sin enorma energi till något som kanske är mindre önskvärt. Enbart motion är dock inte nog – hunden måste få arbeta. Jakt- och/eller lydnadsdressyr eller dylikt är ett måste.

Weimaranern är en utpräglad enmans- eller enfamiljshund. Den väljer ofta ut en person i familjen som den visar extrem stor tillgivenhet. Dr Werner Petri skriver i sin ”Der Weimaraner Vorstehhund” att: ”Typiskt för weimaranern är dess tillgivenhet gentemot ägaren och dennes närmaste umgängeskrets. Denna tillgivenhet får ofta påträngande uttryck, men den är också förutsättningen för rasens utpräglade dresserbarhet.”

Weimaranern är krävande och lämpar sig inte för en oerfaren hundägare. Däremot passar den bra i en livlig barnfamilj, men fundera gärna två gånger innan du skaffar en weimaraner. Den är inte enbart en vacker hund, den kräver, liksom alla jakthundar, mer aktivering än vad många tror.

Man bör ha erfarenhet av hundar innan man skaffar sig en weimaraner. Dess speciella kombination av känslighet, envishet, skärpa och skyddsinstinkt kräver en konsekvent och fast dressyr. Rätt fostrad är det dock en härlig hund – tillgiven, lydig och arbetsvillig.

Jaktegenskaper / Användningsområde

Weimaranern är enligt rasstandarden ”lättförd och passionerad utan att vara alltför temperamentsfull”. Den är mest lämpad för fält-, fjäll- och skogsjakt, men är även användbar vid stötjakt.

Hunden har ett för terrängen (fjäll, skog eller fält) avpassat sök, där den söker efter vilt, till exempel fälthöns eller hårvilt. När hunden fått vittring på till exempel en rapphöna står den blickstilla och visar med sin nos i vilken riktning fågeln ligger. Den får absolut inte röra viltet.

Därefter stöter den, på kommande från jägaren, upp viltet. Denna så kallade resning, avance, innebär att hunden rusar mot till fågeln så att den flyger upp och jägaren kan fälla bytet. Som i all jakt med stående fågelhund är det här den stora stötestenen ligger – hunden ska i ögonblicket då fågeln lättar sluta jaga och börja lyda, det vill säga lägga eller sätta sig.

Det kräver mycket god lydnad av hunden! Att kunna lägga/sätta hunden är en säkerhetsfråga, som ska förhindra att jägaren av misstag träffar hunden. Efter skottet ska fällt vilt apporteras på kommando.

Weimaranern har en stor förmåga att anpassa sitt sök efter terrängen, i övrigt kan man närmast jaktligt sätt jämföra den med en vorsteh. Styrkan som jakthund ligger i att weimaranern är allround.

Weimaranerns fina näsa gör den ypperlig till eftersök på skadat vilt, även större vilt såsom rådjur, hjort mm. Weimaranern har uttalad viltskärpa. En inte ”alltför temperamentsfull” hund utför ett sådant arbete lugnt och systematiskt utan att skrämma upp viltet i förtid. Den är mycket spårnoga och lämnar aldrig ett eftersök ”ogjort”.